ÄTSTÖRT en antologi om ätstörningar, fett, mat och makt.

ÄTSTÖRT
Intervju med Marilyn Wann
Mika Nielsen har intervjuat fettaktivisten Marilyn Wann om politisering av fetthat och en USA-baserad fettaktvistisk rörelse. Enbart delar av de tankar hon presenterade i intervjun används i boken, därför publiceras nu i stort sett hela intervjun här.

När jag förberedde den här intervjun, så kom jag över din berättelse om hur allt började för dig som aktivist, bland annat när jag såg din föreläsning på UCLA. Har du lust att berätta om det igen?

- Javisst. Jag hade vuxit upp och av andra definierats som fet, en etikett som fått mig att känna mig som en andraklassens medborgare. Under en dag i slutet av september 1993 hände två riktigt dåliga saker samma dag som kom att innebära en vändpunkt. Först var jag på middag med en kille som jag dejtade och han berättar under middagen att han insett att han känner sig generad för att presentera mig för en del av hans vänner på grund av min kroppsstorlek. Sen kom jag hem och såg att jag fått ett brev från ett företag som sålde sjukförsäkringar. Jag var 26 år och arbetade som frilansjournalist. I och med att jag inte hade någon arbetsgivare, behövde jag själv köpa min sjukförsäkring. I brevet talade dock företaget om för mig att de inte skulle komma att sälja mig någon försäkring på grund av min enligt dem ”sjukliga fetma”. Det här blev en vändpunkt. Jag kände att jag måste tala ut offentligt, annars så skulle min tystnad fungera som ett samtycke, trots att jag motsätter mig att någon borde exkluderas socialt eller på andra sätt från det den personen vill göra i livet. Det jag kunde var som sagt journalistik. Detta var mitten av 90-talet och zines var populära. Så jag gick in i den genren och började arbetet med det som kom att bli mitt zine FAT!SO? som kom ut med sitt första nummer 1994. Jag kom också ut som fet, som ett sätt att ta tillbaka ordet som av samhället fått negativa värderingar, precis som queers tagit tillbaka ord som blivit negativt laddade.

När du började med aktivism inom området i mitten av 90-talet, var hämtade du då inspiration?

- Jag hade redan hittat till NAFAA, the National Association to Advance Fat Acceptance. Deras arbete inspirerade mig även om jag kom att märka att det inte var vad jag ville ägna mig åt själv. Jag hade också skrivit en artikel inom området för Radiance, the magazine for large women. Jag bor i San Francisco och var mycket inspirerad av Queer Nation och Act Up och mycket som hände i en radikal queer rörelse. Jag lärde mig mycket av det.

Femton år har hunnit passera sedan du började som aktivist i rörelsen. Du har gjort mängder av saker sedan dess. Förutom det som redan nämnts, har du också varit engagerad i NAFAAs styrelse, skrivit förordet till The Fat Studies Reader och gjort gatuaktivism tillsammans med Bod Squad fat pride cheerleader. Hur har din aktivism utvecklats under de här åren? När du ser tillbaka på den här perioden, hur ser du på vilka beslut du fattat som aktivist?

- När jag gick med i NAFAA, så ägnade jag mig åt size acceptance, vilket betyder ”om det inte går att ändra på, så får vi acceptera det”. Så ser jag inte längre på saker, utan talar istället om fat liberation istället för acceptance. Värdet för mig personligen med FAT!SO? var bland annat att jag kom att göra mig en rad erfarenheter, jag hamnade i sammanhang som jag inte skulle varit i närheten av annars. Jag fick personlig och politisk feed-back, och ser ingen poäng med att separera de två. I zinet använde jag styrkan som kom av att jag berättade min historia, en historia som jag inte ser som ”bara min”, utan även många andras. Samma sak gäller boken som jag sen kom att skriva. Båda två skapade ett utrymme för att tala om fettrelaterade frågor. Vad som fick mig att fortsätta arbeta med zinet handlade mycket om alla brev jag fick av människor som läst mig. Jag minns särskilt en kvinna som skrev att det här var det första som fått henne att känna sig okej. Hon hade gått igenom ett helt liv utan att samhällets fetthat hade ifrågasatts. Dessutom kom jag också, som jag sa, att börja identifiera mig som fet, ett ord jag gillar för att det dels är ett enkelt ord som inte innehåller någon negativ laddning, utan enbart fakta, om vi inte väljer att ladda det negativt. Dels gillar jag att Fat Pride Communityt tar tillbaka ord som varit stigmatiserade. Det är en stark politisk handling.

Jag är intresserad av din kunskap om vad som hände i den fettaktivistiska rörelsen under den här perioden.

- Rörelsen kan delas upp i olika aktivistgenerationer. De tidiga generationerna går tillbaka till 70-talet och tidigt 80-tal. NAFAA bildades 1969. De började bygga en rörelse från ingenting. Fat Underground startade några år senare, 1973, då en lokalgrupp i NAFAA i Los Angeles blev självständiga. Fat Underground använde ord som det tog ett tag för mig att växa in i, såsom ordet förtryck. Deras arbete skapade en fantastisk grund för fortsatt arbete. De har bland annat blivit kända för att vid ett tillfälle tagit sig upp på scenen vid ett kvinnokonvent, tagit mikrofonen och protesterat mot att den som talat just innan förlöjligat Cass Elliot, från gruppen The Mamas and Papas, för hennes kroppsstorlek. Jag ser den här händelsen som ett uttryck för det motstånd som funnits från andra sociala rörelser mot att jobba mot fettförtryck. Vissa vill undvika mer stigma än vad deras eget stigma redan innebär. Från en del håll sker det här utifrån logiken att feta personers stigma är självvalt. Det är en hel del tal om det egna valet, vilket är intressant för på andra områden då människor får välja, så gör det inte att diskriminering ses som acceptabel. När det gäller den första generationens aktivister och även senare, har en stor del aktivister med sig privilegier både vad det gäller klass och hudfärg. Många som erfar diskriminering i rörelsen är vita och/eller medelklass och det finns brister i kopplingar till en antirasistisk rörelse.

Andra generationens aktivism kan sägas uppstått under mitten av 90-talet, då jag själv började engagera mig. Det kom nya organisationer, internet kom, liksom fat girl zines. Man skulle kanske kunna säga att man såg mer av en intersektionell identitetspolitik, även om Fat Underground också hade ägnat sig åt en sådan politik. I och med den tredje generationens aktivism så blev bloggandet viktigt. Förutsättningarna har sett olika ut för de olika generationerna, vilket påverkar möjligheterna att föreställa sig en värld fri från hat. Man använder olika teknologi och mina val att till exempel göra zinet måste ses som ett uttryck för den tid då jag började.

Under de senaste 25 åren har fettförtrycket ökat. Det syns i diskursen kring offentligt finansierad hälso- och sjukvård, i hur mycket pengar som investeras i detta, som också investeras i fetmaforskning. Ett forskningsfält som för övrigt stöds av viktminskningsindustrin. Viktminskningsindustrin växer varje år. Anti-fetmaansträngningarna främjar inte hälsan, men däremot diskriminering av feta. När jag först började som aktivist, så förekom det inte såsom idag sägs av regeringen, att det uttalas ett krig emot mig. Idag talas det också om “globesity”, uppfattningen som bland annat innebär att USA exporterar fetma via Mc Donald’s och annat.

Just nu ägnar sig presidentfrun Michelle Obama åt sin stora kampanj ”Let’s move”, en kampanj som har feta barn som målgrupp. Målet är att ”lösa” barnfetma inom en generation. När jag hör orden så låter det som rashygien. I en perfekt värld så skulle inte människor ha de här karaktärsdragen. Presidentfrun har offentligt berättat om när hon tog sina två döttrar till en läkare och fick reda på att en av dem riskerade att bli överviktig. Presidentparet är citerade i media när de säger att ”vi trodde våra döttrar var perfekta, men vi hade fel”. Jag tänker att det inte finns utrymme för att familjen bär andra stigman än en hudfärg som avviker från normen. Presidenten kan inte vara fet.

Du är inne på hur fettförakt tar sig uttryck i dagens USA. Vad mer finns att säga om det?

- En återkommande fråga i forskning och på andra håll där fett diskuteras är den om varför människor blir feta. Det är viktigt att uppmärksamma för frågan som ställs är inte neutral, den kommer av en värdering om vad som är önskvärt och inte. Här ser vi också hur föreställningar om individers val har betydelse: människor är feta för att de äter mycket fett. Utifrån det finns en viktminskningsindustri liksom en statlig politik på området. Fokus är ett skuldbeläggande av individen. I en del skolor säljs av dessa skäl inte läsk.

Det är också viktigt att titta mer på hälsoargumentet i och med att det är centralt för att upprätthålla förtrycket. En funktion som mycket samtida forskning kring fett fyller är att legitimera förtryck. Vi har tidigare sett hur vetenskapen haft den funktionen när det gäller att bidra till rasism och homofobi. På sjuttiotalet var som du vet homosexualitet listat som en mental sjukdom. Medikaliseringen kring vikt har varit intensiv av flera skäl, bland annat har läkarna haft rollen som sekulära präster. Och ett sätt att rättfärdiga fetthatande kommentarer har just varit det felaktiga argumentet att fett inte är hälsosamt. Inom akademin kan man också se motrörelser mot en dominerande medicinsk diskurs. De utgör dock små fält som ifrågasätter det rådande paradigmet och tar stora risker genom att göra just det. En vän till mig som är verksam inom fältet, talade på en konferens om sin evidensbaserade forskning, och möttes vid sitt anförande av följande kommentar från en annan konferensdeltagare: “Jag skulle inte tro på det du säger, även om det var sant”.

Det finns mycket pengar att tjäna på att människor köper en kur snarare än radikal politik. En person köper då en produkt som egentligen inte ändrar situationen och kommer därför tillbaka och köper mer. Och saken är ju den att i vårt samhälle är alla feta, vilket passar marknadskrafternas önskan att sälja viktminskningsprodukter. Det bidrar till att upprätthålla skeva föreställningar och människor betalar ett högt pris för det i form av sådant som pengar, fysisk och mental hälsa, ickelevt liv, istället för att göra något produktivt. Vi talar här om ett medborgarskap baserat på huruvida du kommer i en viss storlek på jeansen eller inte.

Vill du utveckla dina tankar kring ekonomi?

- Jag har vuxit upp i en tid då konsumismen varit omfattande. Frågan om vikt står i nära relation till konsumtionen. Till exempel kan jag se reklam som bygger på idéer om att bygga identiteter utifrån fettfobi. För en tid sedan såg jag en reklam för Cooper Mini. Det är en liten söt bil och på reklamskylten stod att läsa: ”One hundred procent fat free”. Mycket kan säljas med det argumentet. Om du inte känner dig hemma i din kropp, gå till ditt shopping mall! Hade människor känt sig mer hemma i sina kroppar hade den typen av marknadsföring fungerat mycket sämre. Jag vill se människor bli argare och tror det är möjligt att fälla politiska ledningar genom ett motstånd mot att vikt ska få definiera människors värde. Men det kräver att fetthatet blir tydligt just som fetthat.

Intervjun ursprungligen gjord an Mika Nielsen för QMK, publicerad den 9 juli 2011.
Twitter
  • Bloggen Judy K utlyser tävling med Ätstört som pris!
    http://t.co/waq16nXg
    2011/11/07 14:48
  • "Antologin som helhet förmedlar ilska och stridslystenhet. En vilja att fortsätta störa, beröra och förändra":
    http://t.co/RqRi8WWW
    2011/10/17 15:01
  • Kul! RT @isprinsen: Skriver i @fempers om Ätstört @kroppochatande
    http://t.co/RyN4OLBc
    2011/10/15 08:45
  • boken sålde visst slut under bokmässan men fler böcker ska ha kommit ner för bara några timmar sedan. Att så många velat läsa - fantastiskt!
    2011/09/24 02:09
  • snart kommer boken, vi räknar dagarna! Under tiden kan du läsa intervjuer, skribenternas presentationer, tack m.m. på
    http://t.co/TEegr9x
    2011/08/23 10:43