ÄTSTÖRT en antologi om ätstörningar, fett, mat och makt.

ÄTSTÖRT
Feministiskt Perspektiv: Ätstört bryter tystnaden
KRÖNIKA/KULTUR Karin Råghall läser en nyutkommen antologi och reflekterar kring att vi måste fortsätta prata om ätstörningar.

Jag slår upp Ätstört och hugger in på ett väl utvalt kapitel. Hetsläser, hungrar efter mer, läser ett till. Sedan vill egna pennan fram. Efter år av tystnad, skam, trötthet och uttråkning (less på att prata om ätstörningar, less på att tänka på ätstörningar, less på vårdens totala avsaknad av könsmaktsanalys): plötsligt ett återuppväckt behov av att släppa pennan lös, kommunicera.

Den påträngande tanken: Klart att vi måste prata om det här, fortfarande, ingen tjänar på att vi som feminister skäms, gör det till vår ensak, döljer, slätar över. Vi har inte råd med det. Vår energi behövs till annan slags kamp än den mot den egna kroppen.

Nästa tanke: Jo, vi är för många för att utgöra ett undantag. Vårdens och samhällets individförklaringar står mig upp i halsen – så tillrättalagda, medikaliserade. Jag ser aldrig patriarkatet så tydligt som genom min ätstörning. Jag vill inte ha den, men den har mig. Patriarkatet skrattar, liksom konsumismen, nyliberalismen, rasismen. Ätstörda gör inga uppror, har fullt upp med att kontrollera sig själva.

Tänker ofta: hur det påverkar människors livskvalitet, också min livskvalitet, hur det hindrar oss från att delta i samhällslivet så som vi skulle kunna.

Nu säger tvivelrösten i mig att ätstörning är lika med vit medelklassförbannelse, dålig feminist; finns viktigare saker att fokusera på. Du har redan varit sjuk för länge, fått vård, borde vara frisk. Och jag tänker att ätstörningar har väl alla (feminister) lämnat bakom sig för länge sedan. Varit duktiga och blivit friska har dom säkert. Lösning: om jag inte låtsas om att det finns så finns det inte.

Men när jag läser Ätstört förstår jag det som jag någonstans vet, att det finns andra i samma situation som jag, minsann är de forskare och aktivister och allt möjligt, jag läser deras frustration som också är min frustration, känner igen – framför allt skammen. Ätstört vill bryta tystnaden, söker ett samtal. Vill jag ha ett?

Jag vacklar. Tänker att jag inte vågar skriva den här texten för vad är det här att komma dragandes med, ätstörningar, har vi inte pratat ihjäl oss om det för länge sedan, finns det något mer att säga?

Motfrågan går i och för sig också att ställa. Ska vi skita i att förhålla oss till problemet? Ska vi lämna människor och medkämpar i den individualpsykologiserande vårdens händer (det vill säga, de som passar in i en diagnos) och hoppas att det går vägen (fastän vården inte kan göra samhället friskt) så att vi kan fortsätta med de riktiga frågorna sen?

Oron gnager, det här är egentligen inte en fråga jag vill ägna mig åt, men helt uppenbart finns det mer att säga. Och göra. Kanske är det med utseendenormerna, duktighetsnormerna och hälsan som med lönerna, föräldraledigheten och makten – vi är inte där än. Heteropatriarkatet lever och frodas. Konsumismen, rasismen och nyliberalismen brakar vidare (dess profitörer ser med förnöjdhet på hur vi håller oss i schack, vänder hatet inåt i stället för utåt).

Författarna i Ätstört lyckas bryta igenom mina tvivel, säga saker som fastnar. De söker vägar ut ur offerrollen, nya politiska kopplingar och större sammanhang. De säger: stanna inte vid ett ifrågasättande av smalhetsnormen – mobilisera ett kollektivt motstånd mot en fettföraktande värld. De skriver: ätstörningsaktivism kan gå hand i hand med transaktivism. De ifrågasätter strävan efter en viss kroppslig normalitet såväl inom vården som i samhället. De pläderar för rätten att inte stå ut. De efterlyser feministiska, normkritiska analyser i ätstörningsvården. De föreslår nya diagnoser. De skriver fram vithetens centrala plats i föreställningen om den smala, perfekta kroppen.

Det är privat och politiskt i en spretig blandning av skarpsynta, äckliga, krångliga, jobbiga och sansade röster. Det sliter och drar i mig när jag läser. En försiktig lust att vara med, anta utmaningen.

Börjar tänka mig hur det skulle kunna vara. En värld där det går att vara nöjd med sin kropp (undrar som fan hur det känns), där könsidentitet går att uttrycka på en mångfald av sätt, där alla oavsett kropp och hudfärg kan ta fysisk plats och breda ut sig i det offentliga rummet utan att behöva kämpa emot inre spärrar, där känslor av otillräcklighet och rädslor för att misslyckas kanaliseras i konstruktiva feministiska aktiviteter i stället för att stängas in och tas om hand av individen. Jag önskar oss en värld där internaliserad självkontroll ersätts av lust och förmåga att ta för sig brutalt av tillvaron.

Ätstört efterlyser en feministisk politisering av frågan. En av författarna skriver: “tänk om det fanns ett feministiskt forum som på allvar kunde kanalisera allt det raseri som trots allt finns i den ätstörda aktiviteten”. Jo tack, det behövs.
Twitter
  • Bloggen Judy K utlyser tävling med Ätstört som pris!
    http://t.co/waq16nXg
    2011/11/07 14:48
  • "Antologin som helhet förmedlar ilska och stridslystenhet. En vilja att fortsätta störa, beröra och förändra":
    http://t.co/RqRi8WWW
    2011/10/17 15:01
  • Kul! RT @isprinsen: Skriver i @fempers om Ätstört @kroppochatande
    http://t.co/RyN4OLBc
    2011/10/15 08:45
  • boken sålde visst slut under bokmässan men fler böcker ska ha kommit ner för bara några timmar sedan. Att så många velat läsa - fantastiskt!
    2011/09/24 02:09
  • snart kommer boken, vi räknar dagarna! Under tiden kan du läsa intervjuer, skribenternas presentationer, tack m.m. på
    http://t.co/TEegr9x
    2011/08/23 10:43