ÄTSTÖRT en antologi om ätstörningar, fett, mat och makt.

ÄTSTÖRT

En (o)möjlig kamp mot ”det sjuka”

Text av Annika Lindberg skriven i vår digitala fortsättning skriv själv! efter att boken Ätstört publicerats.

På gränsen mellan anorexin och friheten. Jag står på tröskeln. Vill kliva över, bara göra det. Ta steget mot friheten, mot mitt liv som väntar på mig där. Det verkar ju så enkelt varför kan jag inte bara göra det som jag så hemskt gärna vill? Handlar det om mod? Jag är modig. Handlar det om styrka? Jag är ju stark! Handlar det om att jag vill ha kvar anoreximonstret? Så fan heller, jag vill slå ner henne och stampa på henne tills hon inte kan resa sig och då vill jag fortsätta tills hon aldrig vaknar igen. Så varför är det så jävla svårt att ta det där jävla steget? Varför vill jag bara dra ut på saker hela tiden? Dra ut på lidandet och skjuta upp det där livet som väntar? Det härliga, fria, underbara livet som väntar på mig. Ett liv utan hunger, dåligt samvete, panik och ångest, lögner och undanflykter, prestationskrav, ont i magen, kalla armar, tusen situps och tårar tårar tårar.. Nej livet får gärna innehålla smärta, smuts och tårar, det får innehålla ångest, rädsla och panik. Annars är det inte ett liv, men inte anorexi. Inte mitt liv. Aldrig mer! Inte när jag blir fri då ska hon bort för alltid.

Dagbok den 4 oktober

Denna höst tog jag det första steget mot ”friskheten”. Då jag (efter en lång och smärtsam påtryckningskampanj, ledd av familj och vänner) tillslut kapitulerade inför mig själv och bestämde mig för att tacka ja till den plats på ett behandlingshem som erbjudits mig. Det är minsann inte alla med ätstörningar som har ”lyxen” att få så fin och professionell hjälp. Är du så dum att du inte inser vilket privilegium detta är, kan du glömma att vi kommer att stå bakom dig (och din sjukdom) framöver.

Diagnos: Anorexia Nervosa. Du är sjuk Annika. PSYKISKT SJUK. Allt du säger är en galen människas ord. Det är inte du som talar, det är din sjukdom. Du har haft fel hela tiden. Vi VISSTE väl att du inte var duktig på riktigt! Bakom den där benhårda ytan och stolta hållningen finns bara luft. Sjukdom och demoner. SÅ pinsamt Annika. Och du ska kalla dig feminist? Du ska kalla dig intellektuell? En yta, ett skal, en kropp utan inre mening är vad du är.

SKAMMEN. SKULDEN.

Kapitulerar. Lägger mitt hopp i deras händer. Jag erkänner väl då. Tusen tack för ert stöd och er hjälp (trots att jag inte egentligen förtjänar det).

Skärpan ställdes nu in mot den ”friskhet” som hägrade bortom Huddinge sjukhus gråa husfasader, den fick bli min nya utopi. ”Det normala livet”; ett liv utan ångest, utan kriser, utan skam, tvivel, tvång och smuts. Men min nya kamp, den mot anorexin, skulle visa sig vara en sjuhelvetes mycket svårare kamp än den jag fört med  min bästa vän Anorexia vid min sida.

”Det normala” var KBT-klinikens ständiga mantra, vilket även till slut blev mitt. Historier om hur det normala livet tedde sig fanns det gott om på kliniken där jag behandlades. Det. Normala. Ätbeteendet. Äta fem gånger per dag, lägga upp enligt tallriksmodellen, dricka kaffe på maten och lyxa till det på fredagskvällen med lite chips framför TVn med barnen, eller kanske en drink eller tre med väninnorna. Jag fick höra om det så ofta att jag tillslut började tro på det. Ett liv där mat och kropp aldrig är problematiskt. Ett liv där kropp, fett och vikt ALDRIG upptar några tankar. Halleluja vad skönt det vore. Ett normativt liv kanske inte är så tråkigt ändå? Om ni har rätt om det verkligen är så som ni säger, att jag kommer slippa min kropp och min tvångströja, vad är jag väl då rädd för?

Klinikens budskap var busenkelt; gör bara som vi säger så blir du frisk. HELT FRISK. Vi lovar. Vår (evidensbaserade) metod gör 95% av alla patienter friska, och det kommer du också bli. Allt lät så bra, jag ville verkligen tro på det. Men jag glömde att läsa det finstilta i kontraktet.

Du kommer att bli normal. Och det är nödvändigtvis inte detsamma som ”frisk” (så som du själv kanske definierar det).

Eftersom ett visst mått sjukdomen är redan inbyggt i samhällskroppen, är ”det friska normala” en utopi som aldrig är möjlig. Ät- och kroppsstördhet ingår i normen för hur en normal (kvinno)kropp ska se ut. ”Vi kvinnor är ju lite fåfänga och känner oss tjocka ibland när vi provar kläder” sa min behandlare en gång till mig när jag, mot slutet av min behandling, förväntades kunna gå och prova jeans (nästan) helt ångestfritt. ”Jag är ju nästan frisk nu, varför mår jag fortfarande dåligt över min kropp när ni sagt att allt skulle bli bra med tankarna bara jag följde ert jävla program!!” Då plötsligt var det ”heeelt normalt” att känna kroppsförakt, eftersom det är ju faktiskt helt normalt som kvinna.

Det var då jag insåg det finstilta i konceptet och såg skillnaden mellan min utopi och deras. Polletten trillar ner och två år till av kamp, två år av förnedring, två år av skam och av sår som inte läker passerar nu revy framför mina ögon. TVÅ JÄVLA ÅR! Ångestskrik genom kulvertar, kväljande vilorum, skuld, mosade bananer i fickan, näringsdrycker och matportioner blandade med tårar och citronsaft i ögonen. Jag är tillbaka på ruta ett igen. Jag är fjorton och sitter i ett klassrum och försöker att tänka, medan mina insydda Levis 501:or skaver i byxlinningen och tar fokus från tyska-glosorna. Det där lilla vecket som blir när jag sitter, det stör mig och jag tappar koncentrationen.

Första gången jag hörde ordet slank var i en Kitty-bok. Kitty var min idol, hon var privatdetektiv, smart, smidig, snygg. Och slank. Jag behövde inte använda SAOL för att förstå vad slank innebar, jag skulle snart bli upplyst. Slank var idealet förstod jag, både utifrån reklam och Veckorevyns slankhetstips. Men jag förstod även att detta var någonting bra och eftersträvansvärt, utifrån hur klasskompisar, lärare och äldre släktingar talade om kroppen. Slank och smärt skulle man vara som tjej, och helst inte ta så stor plats över huvud taget. Var man liten, söt och blyg så blev livet lite lättare. Handlingskraftig som jag är nöjde jag mig inte med att bara sitta och må dåligt. Så funkar jag. Jag lokaliserar problemet och gör upp en plan för hur jag ska komma till rätta med det. Omgivningens reaktionsmönster var enligt den klassiska modellen; i början små försiktiga kommentarer om att man gått ner i vikt (bekräftelse!!), som övergår i ett ökat intresse för ens mat (vad äter du egentligen?!) som sedan övergår i en tid av tystnad och undvikande (men en massa snack bakom ryggen såklart, skolsyster, lärare, vänner, det snackades). Tills dess att diagnosen offentliggjordes, då börjar kommentarerna igen. Nu är talet sanktionerat av en offentlig ”objektiv” bekräftelse på att normaliteten är bruten. Nu tar hon (återigen) för mycket plats. Tillbaka in i normrutan med dig igen ditt eländiga missfoster!

Läs inte detta. Skriv inte detta. Jag är sjuk en sjuk människa med sjuka tankar som jag inte vill dela med någon, knappt ens skriva ner. Men jag måste, måste bli av med dem på något sätt. Om jag kunde skulle jag elda upp dessa ord efter att de kommit på pränt. Maten gör mig sjuk. Jag vill inte ha den. Min kropp är inte gjord för att ta emot den och gör allt för att slippa. Jag för en kamp mot mig själv mot min kropp och mot mina tankar. Mot min omgivning och mot världen. Jag tror att jag håller på att bli sinnessjuk. Jag tappar fotfästet, orkar inte längre, ramlar, snart faller jag. Det värsta är att ni kommer att försöka ta emot mig och det kommer att göra ännu ondare på mig än på er! Ni fattar inte! Jag kommer dra ner er också! Först kommer jag att slå mig själv på er, skada er och mig ännu mer, sedan kommer ni inte kunna fånga upp mig och jag kommer ändå falla så låt mig bara falla fritt så kommer ingen till skada. Förutom jag. Men det är i alla fall bättre för mig är det redan ute med. Först tog anorexidemonen mitt liv ifrån mig utan att jag märkte det, sedan låste ni in mig och försöker slita anorexidemonen från mig så att det till slut inte finns någonting kvar alls. Bara ett tomt hål. Hålet växer för var dag som går. Hon har förgiftat mig, urholkat mig och förgiftat mig. Jag har inget kvar. Allt jag försöker fylla igen hålet med bli förgiftat och förvandlas till skit. Vem är jag? Vem blir jag? Ett hål, i bästa fall fullt med skit, i värsta fall tomt.

Dagbok den 7 april

¨

Enligt KBT-behandlingens principer är människan en fullt logisk biologisk organism med en hjärna som består av signalsubstanser som stimuleras av olika affekter. Dessa affekter stimuleras i sin tur utifrån tankar (som man själv är med och bestämmer över). Tänker man ”fel” tankar, så känner man också ”fel” känslor. Börjar man till exempel tänka chips=fett=gör mig tjock=förbjudet, så kommer även kroppen börja reagera med att fly undan den ångest denna tanke framkallar genom att undvika att äta chips (eftersom det till slut börjar skapa ångest). När hjärnan gör dessa kopplingar tillräckligt många gånger så ”tränas” den liksom in i dessa spår, och kommer (av praktiska skäl) även att fortsätta tänka så. Det fina med detta är att om man har tränat in ett ”felaktigt” tankemönster, så är det möjligt att även träna bort det. Effektivt, mätbart och enkelt. Det passar perfekt in i det västerländska samhällets väg till ett lyckligt normalt fritt liv!

Har du varit så dum att du börjat banta och lärt dig ett felaktigt ätbeteende? Då får du minsann se till att söka hjälp och ta ansvar för att också bli frisk. Om jag inte tycker att jag är sjuk? Det ingår i sjukdomsbilden att inte förstå att man är sjuk. Om jag inte vill bli frisk? Det ingår i sjukdomsbilden att inte vilja bli frisk. Vi vill ju bara ditt bästa.

Känslan av misslyckande finns numera ständigt hos mig. Misslyckad patient, misslyckad anorektiker, misslyckad dotter, missyckad människa. Nu har jag inte orkat fylla i mitt belöningsschema som jag och behandlar-Kerstin ska gå igenom imorgon så hon kommer att bli besviken på mig. Jag kommer va tvungen att vara på kliniken hela helgen eftersom jag fuskar så mycket med maten när jag är hemma. Jag måste ha övervakning typ dygnet runt och är fan inget roligt sällskap heller med min ångest och irritation. Jag är en belastning för allt och alla Ibland känns det som at jag bara vill att alla ska sluta bry sig om mig, leva sina liv som de förtjänar och egentligen vill och låta mig svälta mig själv till döds ifred. Jag förtjänar inte allas stöd och hjälp, jag är ju så otacksam.

Fuck you fuck you fuck you. Jag tänker välja livet fattar du det din jävla kuk-demon! Och när du lurar mig att tro att jag gjort fel val så kommer jag välja livet ändå bara för att trotsa dig! Jag ger fullkomligt blanka fan i vad jag vill om jag vill svälta ihjäl, dö, plågas, kämpa, leva, torteras för jag gör inte detta valet för min skull. Jag gör det för mammas skull. Jag gör det för min älskade systers skull. Jag gör det för mina vänners skull. För alla underbara fjortisar som jag ska hjälpa i framtiden. Jag har numera gett mig själv kicken som andlig vägledare, livsstilscoach högsta beslutande organ i mitt liv. Jag har lurat demonen genom att sätta upp ett mål som är överordnat allt annat, jag har ristat in min autograf i guld och låst in kontraktet och kastat nyckeln åt fanders. Tyvärr demonbiatch too fuckinglate nu ska du ut ur mig vare sig jag vill eller inte. Du kan lura mig hur mycket du vill nu men när du ligger där och skakar i en lite patetisk hög och jag tittar på dig från utsidan vet jag att aldrig ALDRIG kommer jag ångra detta. Jag är smartare än så, smartare än du.

Dagbok den 7 Mars

Så snart jag fått min diagnos, så gjorde jag ett aktivt val att börja betrakta sjukdomen som en del som jag kunde skilja från mig själv. ”Anorexia-monstret” var inte jag, hon (för det var alltid en hon, en she-devil, häxa, ibland till och med en fitta) ville mig illa, hon ägde mig, hon sa åt mig att fuska med matschemat, hon sa åt mig att ta trappen fast jag hade rörelseförbud. Eftersom hon inte var en del av mig, kunde hon även elimineras. Problemet var bara att hon faktiskt kanske var en del av mig. En del av samhället, vilket även jag var en (oskiljaktig) del av. Hon kanske är en del av mig som jag ibland fortfarande älskar och hatar. På precis samma sätt som hon, den överviktiga lilla flickan som ohämmat tar för sig en tredje gång av gräddtårtan. Även är en del av mig (och var i allra högsta grad även när jag vägde som minst).

Det värsta med att gå i behandling för anorexi är inte ångesten (även om den stundtals var nästintill outhärdlig). Inte heller var det skammen (även om den stundtals gjorde att jag inte vågade visa mig i dagsljus). Faktiskt, så var det värsta inte ens skulden (även om den åt upp mig inifrån som en binikermask). Värst är förnedringen. Den stora förnedringen i ha förlorat. Förlorat mot sig själv. Förlorat mot samhället. Förlorat mot Anorexin. Förlorat offentligt. För Anorexia Nervosa är en sjukdom som syns, men sällan hörs. Misslyckad feminist. Misslyckad kropp. Misslyckad anorektiker. Skammens tårar brände och sved.

Att lyckas ger självförtroende, om än kortsiktigt är bekräftelsen du får när du lyckas kontrollera mat och vikt obeskrivlig. Men när komplimangerna och bekräftelsen från upphör, vad är det då som driver en att fortsätta? När bekräftelsen till slut endast kommer från Miss Anoreximonster, ja då körde jag på som bäst. Att inte behöva omvärldens bekräftelse, att kunna säga att det kanske INTE handlar om att jag vill vara snygg. Jag bryr mig faktiskt inte om att ni säger, Annika du är för smal nu, det där är inte snyggt. Jag ska berätta en hemlis; DET HÄR HANDLAR INTE OM DET. Vad säger ni då alla förståsigpåare?! VA?! Ni kan ta era jävla skönhetsideal och köra upp dem i era normativa rövar. De står mig upp i halsen och jag vill visa för er vad som händer med en kropp som försöker överleva. Jag är trött på att försöka vara alla till lags och gör för första gången någonting som bara är för min egen skull. Jag var stolt. Min beniga haka höll jag högt. Min utbuktande ryggrad var rak. Även när jag låg på knä i löpspåret med blodiga knän och spydde galla. Även när de skrek efter mig att gå hem och äta en bulle istället för att morgonjogga. Även då höll jag ryggen rak. Det var mitt val att leva så här. Jag mådde bra av det. Svälten dämpade min ångest. För fösta gången hade jag hittat ett sätt att bli av med min ångest. Ingen skulle få ta ifrån mig det. Ångesten som så gott som varje människa på olika sätt måste hantera då vi tvingas leva i en värld där förtryck existerar, där normer begränsar och där patriarkatet krymper ens livsutrymme. Jag tog tag i ångesten genom att försöka bli av med den och jag använde de verktyg jag blivit tilldelad under min uppväxt. Bantning, kroppskontroll, träning och prestation.

När jag fick diagnosen Anorexia Nervosa blev jag sjuk. I den ordningen var det. Från en dag till en annan gick jag från att vara en tänkande, handlande agent till att bli ett offer för en sjukdom. Inte vilken sjukdom som helst, utan en sjukdom som jag orsakat själv. Inte nog med det, jag hade dessutom orsakat den genom att vara ett lättköpt byte för samhällets tvingande kvinnoideal. Från en dag till en annan föll min tiara. Min stolta ryggrad kröktes till en ostbåge och min blekhet blev ett symtom. Min agens reducerades till ett ”feltänk”. En fälla som det ju var lite olyckligt att just jag skulle råkat trampa i. Det trodde jag ALDRIG om dig Annika! Var en inte helt ovanlig kommentar. Men DU av alla?! DU är ju feminist! DU är ju SMART!? AJ vad det sved. Förnedringen. Skammen av att ha blivit lurad. Plötsligt reste de sig, och jag sjönk ihop. De ställde sig upp i en enad front. ”Hjälpmänniskorna”. Plötsligt började de våga höra av sig igen. Alla som tystnat och försvunnit i takt med att jag blev allt tunnare. Nu vågade de minsann stiga fram ur askan och sträcka ut en hjälpande hand. NU PASSAR DET!! Nu när jag ligger besegrad och maktlös i en pöl av mitt eget självförakt. Men du, lilla offer, var inte ledsen. Det finns ju hjälp att få för sådana som dig. Du kan få hjälp att bli ”normal”!

MEN JAG ÄR INTE NORMAL! Vill inte och kommer aldrig att bli. Det tog lång tid för mig att inse. Jag är/var inte sjuk. Jag är/var inte heller frisk. Min kropp bara är. Det är samhället som är sjukt och friskt. Sedan jag insåg detta har jag kunnat förstå mitt hat på ett helt nytt sätt och kan rikta det rätt. KBT-behandlingen kunde lära mig att hantera sociala situationer med mat på ett bättre sätt och att inte vara fobiskt rädd för att gå upp i vikt. Den räddade mig även från att långsamt tyna bort i viktlöshetens svarta hål. Detta är jag extremt tacksamt för.

Varför skriver jag då det här nu? För att nu har jag fått ett språk, ett annat språk för det avpolitiserade KBT-språket. Även om jag många gånger lovordat denna KBT-hjälp, som jag ju faktiskt ändå på många sätt lyckats tillgodogöra mig, så har det alltid saknats en pusselbit. En pusselbit som jag inte ens visste fanns. Jag har saknat en politisering av ”den friska kroppen” kontra ”den sjuka”. För att kunna bli ”frisk” måste jag förstå var detta är. För att förstå detta, måste jag synliggöra den norm som konstruerar ”det friska”. Mitt sätt att bli ”frisk” är därför att lyfta ”det sjuka” och ”det friska” till en politisk nivå och prata om det.

Mitt syfte med att skriva denna text är inte att ogiltigförklara all KBT-behandling mot ätstörning. Jag vet att den hjälpt många (inklusive mig) att må mycket bättre. Inte heller vill jag på något sätt rikta kritik mot de individer som under behandlingens gång stått vid min sida och aldrig någonsin släppt min hand. Även de stunder jag sparkat och spottat på er omtanke har ni stått kvar och visat mig en villkorslös kärlek, det yttersta beviset för osjälviskhet och omtanke som jag alltid kommer att bära med mig i mitt hjärta. Jag kommer aldrig att kunna tacka er nog för detta. Min intention med denna text är att fylla den lucka som jag saknat under mina år i behandling. Och att ta steget och våga prata om det som länge hos mig länge varit en väl dold hemlighet. Att jag varit (och kanske fortfarande är) ett psykfall som inte vetat mitt eget bästa. Jag vill inte skämmas mer. Ingen mer skam ska här finnas, vare sig jag är ”sjuk” eller ”frisk”. Jag har inget att skämmas för och tänker från och med nu rikta all min ilska och energi mot det som får mig att må dåligt. För att kunna föra denna kamp så måste jag behandla min (fantastiska) kropp med den omtanke, kärlek och respekt som den förtjänar. Jag vill nämligen kunna använda den, jag vill att den ska vara någonting annat än den martyrföreställning som anorexikroppen är en manifestation av. Jag vill genom med min kropp kunna tänka och skriva, dansa och springa, måla och skapa, njuta och älska.

Min politik börjar med kroppen och nu har jag hittat ett sätt att använda den, och detta är inte behandlingsklinikens förtjänst. För detta har jag bara mina feta systrar, transor, fjollor, buchar, femmes, brudar i kampen att tacka. De har visat mig att det finns andra kroppar, andra världar och universum än det den trygga normen erbjuder. Ni har lärt mig andra språk bortom det friska och sjuka. Ni har gett min kropp en politisk betydelse som jag kan utrycka utan svält. Ni har visat mig en glimt av den utopi som är bortom drömmen om en drink med väninnorna eller hemmakväll med barn och chips. Tillsammans kan vi skapa en ny värld där kropp och intellekt figurerar sida vid sida, där njutningen är gränslös och där demoner och änglar tillåts tortera och välsigna oss efter vårt behag.

Annika Lindberg är genusstudent och när hon inte skriver texter om kropp, fett och makt så sjunger hon feministiska kampsånger, dansar och svettas med andra queer- och fettaktivister samt jobbar som skolinformatör för RFSU och RFSL.

Twitter
  • Bloggen Judy K utlyser tävling med Ätstört som pris!
    http://t.co/waq16nXg
    2011/11/07 14:48
  • "Antologin som helhet förmedlar ilska och stridslystenhet. En vilja att fortsätta störa, beröra och förändra":
    http://t.co/RqRi8WWW
    2011/10/17 15:01
  • Kul! RT @isprinsen: Skriver i @fempers om Ätstört @kroppochatande
    http://t.co/RyN4OLBc
    2011/10/15 08:45
  • boken sålde visst slut under bokmässan men fler böcker ska ha kommit ner för bara några timmar sedan. Att så många velat läsa - fantastiskt!
    2011/09/24 02:09
  • snart kommer boken, vi räknar dagarna! Under tiden kan du läsa intervjuer, skribenternas presentationer, tack m.m. på
    http://t.co/TEegr9x
    2011/08/23 10:43